modestybyb.blogg.se

De kan nog ha varit i 8:an eller början av 9:an, alla var alltid klädda i jeans, linne och huvtröja. De var så man skulle se ut. Men redan då ville jag inte se ut som alla andra. Jag vill se ut på helt andra sätt, uttryck et som var jag. Men jag vågade inte, jag var för orolig för vad de andra i skolan skulle säga om jag kom klädd som jag egentligen ville. Jag hade ju de kläderna men kombinerade dem inte eller hade vissa plagg i skolan. Men en dag bestämde jag mig de fick bära eller brista. Jag ville inte spela efter någon annans regler bara mina egna. Jag klädde mig i det som jag tyckte var finast just då. En blå kort plisserad jeanskjol, vinröda strumpbyxor och en båtringad långärmad tröja som visade ena axeln. Den hade jag skapat själv utifrån en gammal tråkig tröja. Jag gick till skolan rak i ryggen och på morgonen mötte jag en enda kommentar som levererades tillsammans med höjda ögonbryn och himlande ögon, ”jaså har du blivit punkare”. Jag hade en tydlig bild av hur en punkare såg ut, och nää de här var ju pop eller egentligen bara jag. Så jag vill minnas det som att jag sträckte på ryggen och tittade på henne och bara svarade ”nej”.

Sedan dess har ingen fått begränsa mig, jag har svävat längre och länge bort från vad andra tycker man borde ha. Som att man faktiskt borde ha oömma kläder och byxor när man jobbar på förskola. Om någon undrar; de går minst lika bra i 50-tals klänning så länge den tåls att slängas i tvättmaskin.

Glad Lucia! Jag ska tillbringa Lucia med min symaskin!

Det här är en lucka i Emilys "Berätta om" julkalender